Forskning för fortsatta framgångar

Ur nummer 1 2014 av Stiftelsen Hästforsknings nyhetsblad

Hästforskningen går stadigt framåt och hjälper mängder av intresserade i hästbranschen. Svensk travsport tillhör det absoluta toppskiktet i världen och det beror delvis på forskningen, åtminstone om man frågar de aktiva.

– Det är ett väldigt viktigt område, säger Axevallatränaren Ulf Stenströmer.

Stiftelsen Hästforskning bildades 2004 av Hästnäringens Nationella Stiftelse (HNS), AB Trav och Galopp (ATG), Agria Djurförsäkring och Stiftelsen Lantbruksforskning. Att hästen är viktig för svenska folket har man sett länge. Inte bara i tävlingssammanhang, utan även inom motion och humanvården. Stiftelsen Hästforskning har haft relativt stora medel för att föra hästnäringen i Sverige framåt. En av de slutrapporter som är på gång handlar om underlag på travbanor. Forskaren Lars Roepstorff och medsökande har studerat fysikaliska och funktionella egenskaper, utifrån hästens välbefinnande. 1,2 miljoner har beviljats till projektet och en som är spänd på resultatet är Ulf Stenströmer.

– Banunderlaget har ju en otrolig inverkan på tiderna hästarna springer och hur de återhämtar sig, säger han.

Hur resonerar du kring underlagets betydelse för de hästar du tränar?

– När det gäller träningen så utför vi den i djupsand och där vet jag precis hur hästarna reagerar och väderleken påverkar. Jag vet när träningen kommer ta hårdare på hästarna och när de kommer vara så gott som oberörda av samma träningsmängd. Så jag anpassar mig en hel del efter underlaget som ju i sin tur påverkas av årstidens klimat och dygnets väder, säger Ulf Stenströmer.

Och när det gäller tävling?

– Det har hänt väldigt mycket när det gäller skötseln av banorna sedan jag började med trav. För tjugo år sedan skulle jag aldrig ha kunnat tro att jag 2014 har en treåring i träning och att jag lastar honom i bussen och kör till Örebro, där han springer 14,3 i sitt livs femte start och blir oplacerad och får inte en krona i prispengar för den prestationen. Det säger allt, inte bara om hur aveln gått framåt, utan också om hur banunderlagen utvecklats och hur personalen på våra travbanor på ett mycket proffsigt sätt maxar förutsättningarna för att hästarna ska springa fort. Särskilt under sommartid.

Det låter nästan som om du tycker att det är för proffsigt?

– Nej, för proffsigt kan det inte bli. Men låt mig säga så här; det finns ju ett uttryck som lyder ”Farten dödar”. Jag har tänkt mycket på det där. Om vi går tjugo år tillbaka i tankarna där också så är det ju inte bara min oplacerade treårings snabba tid – som inte ens räckte till en slant nu och hade varit sensationell då – som etsar sig fast. Också det faktum att en häst gjorde så många fler starter under sin karriär då är något jag funderar på mycket. Jag kopplar ihop det med farterna som i sin tur även beror på underlagen. Kanske måste vi i framtiden hitta lösningar i banunderlagen för att stoppa utvecklingen mot snabbare och snabbare tider i loppen.

Hur menar du?

– Jag menar bara att hästens hälsa och välbefinnande måste gå före utvecklingen av rekordtider på banorna. Snart måste vi nå en gräns där det blir skadligt för hästarna att springa fortare. Det kan inte vara själva poängen med vår sport att bara jaga snabbare och snabbare tider. Förhoppningsvis kan detta regleras med banunderlagen som istället kanske anpassas så att de blir så bra som möjligt för hästarna så att de håller länge och är glada individer som mår bra under fler år då de har roligt på banorna tillsammans med kretsen kring dem. Där har vi alla ett gemensamt ansvar och kanske kan forskningsrön hjälpa oss att nå dit.

Apropå snabba tider, forskning har visat att hårt presterande hästar har ett större saltbehov. Hur gör du för att dina hästar ska få tillräckligt med salt?

– Jag fodrar med salt och försöker se till att hästarna får extra under sommaren och när de presterarat hårdare i jobb och tävling. Sedan kompletterar jag med saltsten så att djuren själva ska ha möjlighet att få ett tillskott av salt när de bara känner i hela kroppen att de behöver mer salt, säger Ulf Stenströmer.

Det forskas ju på mineraler överhuvudtaget. Hur ser du på det?

– Det är verkligen en vetenskap. Hur bra kraftfoder jag än har i stallet och hur perfekt höet än är, så hittar jag nästan alltid ett eller ett par spårämnen som jag vill att hästarna ska få i sig lite extra av utöver det de får via foder. När de är nära dagar då jag vill ha en formtopp brukar jag komplettera med tillskott av vitaminer, säger Ulf Stenströmer.

Fick du göra extra mycket sådant med en storstjärna som Noras Bean som reste så mycket och tävlade i så tuff omgivning?

– Nej, faktiskt inte. Noras Bean var, och är, exceptionell på så många sätt. Men han var en undantagshäst också när det gällde att få i sig exempelvis mineraler. Han älskade att resa och komma till nya miljöer och jag iakttog honom noga under transporterna och det var som om han själv såg till att dricka extra och äta mer under resor. Han skötte så mycket på egen hand att det var ytterst sällsynt att han behövde exempelvis dropp eller andra tillskott för att återhämta sig.

Finns det något du önskar att det skulle forskas mer om?

– Att en dålig häst som är glad presterar bättre än en bra häst som är ledsen är ju ingen nyhet precis. Givetvis är jag nyfiken på hur det där hänger ihop rent vetenskapligt också. Men i ärlighetens namn är det inget jag vill att man tittar på just i dessa ekonomiskt tuffa tider. Då finns det mer prioriterade områden.

Sveriges ledande kallblodstränare, Jan-Olov Persson, är även han glad att det satsas på hästforskningen. Framför allt är det ett forskningsområde som kallblodssporten följer. Kallblodssyndrom, eller dynamisk larynx kollaps, har drabbat en hel del kallblod genom åren.

– Uttrycket som sådant har jag egentligen aldrig hört, men däremot har jag förstått vad det handlar om. Att hästar tappar luften för att kusken drar för mycket i tömmarna, för att få den att ta det lugnare, händer då och då, men vanligt är det verkligen inte. Rasen som sådan tycker jag dessutom har blivit betydligt tåligare, reglerbar och utvecklad sedan Järvsöfaks kom in i stamboken. Han har gjort väldigt mycket gott för svensk och norsk kallblodsavel, säger Jan-Olov Persson och fortsätter.

– Jag minns framför allt när jag körde norskt kallblodsderby för ungefär 15 år sedan. Då startade hälften av hästarna med halsbygel, pullburk eller speciell utrustning för att få luftvägarna fria, men numera är som sagt rasen betydligt tuffare. Däremot tycker jag man har sett mycket varmblod som har problem med lösa gommen på sistone. Det åtgärdas genom en enkel operation, men speciellt många kallblod är det inte som ligger på operationsbordet. Det kanske är något som man ska ta och fundera över. Vad beror det på?, avslutar kallblodstränaren och skickar därmed en passning om ett eventuellt nytt forskningsområde.

Kallblodssyndromet har studerats, och även uppmärksammats internationellt, i ett norskt projekt lett av Eric Strand vid Norges veterinärhögskola. Projektet som stötts av Stiftelsen Hästforskning finns beskrivet i nummer 2/2013 av stiftelsens nyhetsblad, liksom i en längre artikel i tidningen Travrondens kallblodsspecial, april 2014.

Forskning av Anna Jansson och Sara Nyman kring svettning, saltförluster och vätsketillförsel har bland annat beskrivits i nummer 1/2011 och 1/2012 av nyhetsbladet.