I ”Delstudie 2: Ryttare-Ridlärare” vidareutvecklas de multimodala interaktionsanalyserna av materialet som samlades in inom den av Stiftelsen Hästforskning finansierade första delstudien i projektet ”Utveckling av den didaktiska processen i ridundervisning”. Syftet med Delstudie 2 är att undersöka kommunikationen ryttare-ridlärare. Denna kommunikation är helt central för utvecklingen av god ridning och därmed på sikt bättre prestationer och ökat välbefinnande för både ryttare och hästar. Projektet utgår från ett konstruktivt undersökande perspektiv, och kombinerar teorier om lärande och didaktik med interaktionsteoretiska teorier. Resultaten visar att ridlärare utöver språket använder rösten och den egna kroppen på kreativa sätt för att stärka ryttarnas förmåga att förstå vad de ska göra och hur. Resultaten visar också att de använder olika typer av scaffolding, alltså didaktiska tekniker som underlättar ryttarens förståelse och lärande.

I ”Delstudie 2: Ryttare-Ridlärare” vidareutvecklas analyserna av materialet som samlades in inom den av Stiftelsen Hästforskning finansierade första delstudien i projektet ”Utveckling av den didaktiska processen i ridundervisning”. Syftet med Delstudie 2 är att undersöka kommunikationen ryttare-ridlärare. Denna kommunikation är helt central för utvecklingen av god ridning och därmed på sikt bättre prestationer och ökat välbefinnande för både ryttare och hästar.

I Delstudie 2 kommer vi att beskriva och analysera hur olika ridlektions struktur och mål växer fram under lektionens gång och hur de ridövningar som bygger upp en lektion initieras, genomförs och utvärderas i dialog mellan ryttaren och ridläraren. Studien kombinerar teorier om lärande och didaktik med interaktionsteoretiska teorier. Tack vare den utmärkta tekniska kvaliteten på det empiriska materialet (totalt 15 videoupptagningar av privatlektioner i dressyr) möjliggörs nydanande analyser av interaktionen ryttare-ridlärare.

Studien handlar om hur ridlärare/tränare använder sin röst och sina kroppar för att få ryttaren och hästen att förstå vad de ska göra och hur. Kunskap om exakt hur kommunikationen i ridhuset går till är viktig för att de ska kunna utveckla sig i sin profession och bli bättre på det de gör, så att ryttarna kan utveckla sin ridning, resultaten kan förbättras och hästarnas välfärd under ridning kan säkras. Men det är också viktigt eftersom nöjda kunder gör det möjligt att fortsätta att leva på sin verksamhet.
Resultaten bygger på multimodal interaktionsanalys av videofilmer från femton privata träningar i dressyr.
Studien är viktig också för andra praktiskt inriktade pedagogiska verksamheter – grundprinciperna är desamma oavsett om man ska träna någon som ska bli till exempel tandläkare, lastbilsförare eller frisör.

RÖSTEN OCH KROPPEN
Kommunikation består av så mycket mer än bara det verbala, språket. Tränarna använder tre andra huvudtyper av kommunikativa resurser:
1. verksamhetsspecifika ljud och onomatopoetiska uttryck
2. andra röstresurser som takt, tempo och prosodi
3. kroppsliga resurser som beröring, placering i rummet, rörelser, gester etc
Användandet av ljud som ptro, whoa (som blir allt vanligare i svenska ridhus trots att det egentligen är den engelska versionen av ptro) och smackningar är helt specifika för just ridträning. Ofta kombineras dessa ljud med verbala uppmaningar, som till exempel ”och så öka lite till *smack smack* där borta”.

Rösten kan också användas för att tydliggöra hästens takt under en viss rörelse, då tränaren ger berömmet ”bra, bra, bra, bra” i exakt samma rytm som hästen trampar. Men tränare kan också ange en viss önskad rytm på motsvarande sätt, genom att till exempel säga under en galoppövning säga ”nej nu blir han fyrtaktig, kom tillbaka till barabaaamm barabaaamm barabaaamm” (tretaktsgalopp).
Tränarna kan vara mycket uppfinningsrika i användandet av den egna kroppen. De rör sig runt i ridhuset och visar t.ex. hur en hand ska hållas med sin egen hand, eller går själva den väg i ridhuset som ekipaget ska ta, medan de både förklarar vad ekipaget ska göra och ”mimar” ryttarens, hästens eller hela ekipagets rörelser. De kan lyfta fram ett problem genom att ”kroppsligt citera” ryttaren, för att sedan visa hur ryttaren ska göra rätt. Tränaren kan också röra vid ryttarens eller hästens kropp för att visa hur någonting ska göras eller kännas.

Resultaten visar också att de använder olika typer av scaffolding, alltså didaktiska tekniker som underlättar ryttarens förståelse och lärande.

MODELL FÖR KOMPETENSUTVECKLING I FEM STEG
Undervisning och träning av hästar och ryttare är i stor utsträckning ett ensamarbete. I studien föreslås en femstegs-modell för kamrat-kompetensutveckling, som kan användas såväl på egen hand som i samband med utbildningar:

1. Spela in din kollega när hen undervisar/tränar ryttare. Mobilens kamera duger bra. Ta gärna anteckningar samtidigt, så att du fångar de intryck och tankar du får i stunden.
2. Avsätt en tid i nära anknytning till inspelningstillfället och dela med dig av dina reflektioner till din kollega.
3. Se om ni kan identifiera några av de kommunikativa resurser och typer av scaffolding-tekniker din kollega använder, och fundera på om hen väljer dessa aktivt och i så fall varför hen väljer just dessa.
4. Reflektera gemensamt över vilka konsekvenser valet av kommunikativa resurser kan få för ryttarens förmåga att utvecklas och för hästens välfärd.
5. Kom ihåg att det inte handlar om rätt eller fel, utan om att bättre förstå hur din kollega undervisar och vilka förbättringspotentialer som eventuellt finns.

Turas gärna om under en period, så att ni båda får ta del av varandras tankar och reflektioner. Gemensam reflektion ger mer kompetenta yrkesutövare, men också bättre förutsättningar för en god hästvälfärd. Den som förhåller sig aktivt till hur den undervisar kommer sannolikt att vara mer benägen att ta till sig av till exempel ett förändrat kunskapsläge avseende hästars inlärning, skadliga träningsformer, bättre pedagogik och så vidare. Ju bättre man känner sig egen praktik, desto bättre rustad är man att både förhålla sig kritiskt till den och svara på frågor om densamma. Detta är särskilt viktigt när det omgivande samhället ställer sig skeptiskt till vissa inslag i ridsporten, som exempelvis vissa träningsformer eller typer av hjälpmedel, samtidigt som kunskapsläget utvecklas snabbt.