Tre olika strömaterial undersöktes för deras egenskaper. I ett laboratorieförsök täcktes jorden med vardera av dessa material och ovanpå lades ett lager färsk hästspillning. Därefter simulerades regn. Tillsats av enbart färsk gödsel från häst ökade koncentrationen fosfor i läckagevattnet medan ett lager träflis mellan hästgödsel och marken minskade dem med nästan 50%. Strömaterial av torv och vetehalm ökade koncentrationerna betydligt: Vi drog slutsatsen att av de tre materialen var det endast spån som har potentialen att minska fosforförluster från platser där hästarna lämnar sin träck.
Bakgrundsläckaget från en organogen jord var högt för fosfor, liksom för läckaget av kväve och organiskt kol jämfört med från en sandjord och en lerjord. Tillsats av maximalt rekommenderad giva av komposterad hästströgödsel (36 ton per hektar) ökade det potentiella läckaget från sandjorden och lerjorden men inte från den organogena jorden.

Det finns 360 000 hästar i Sverige. Val av strömedel i stallet påverkar hästars (också ungdomars) hälsa då strömedlet är huvudkällan för svampsporer och mykotoxiner. Det kan även bli höga halter av ammoniak i luften om denna inte adsorberas av strömaterialet. De stora mängderna stallgödsel (2 milj. ton) som hästarna producerar klassas av EU som ”biologiska avfall” men bör, tillsammans med strömaterialet, distribueras till jordbruket där det kan tjänstgöra både som gödsel och jordförbättringsmedel efter den kompostering som vanligen sker. Givan av kompost bör dock anpassas efter markens växtnäringsinnehåll och textur. Vi ska undersöka inverkan av olika strömaterial i hästgödsel på läckage av fosfor och kväve efter kompostering och tillförsel till jord. Målet är att få kunskap och ett underlag för rekommendationer hur komposterad hästgödsel ska användas på det mest miljövänligaste sätt i odlingen på olika jordar.

I Sverige, liksom många andra europeiska länder är antalet hästar stort; 0,6 milj. i UK, 0,4 milj. i Spanien och 0,3 milj. i Belgien. I Sverige har antalet ökat från 70 000 på 1970-talet till 363 000 år 2010. Förutom tiden i stallet hålls hästarna ofta utomhus i förhållandevis små rasthagar (paddocks) nära stallen. Totalt finns c:a 34 000 hektar hästhagar. Antalet hästar per ytenhet som enbart regleras på rekommendationer kan här vara mycket högt till skillnad från djurhållningen inom ordinärt jordbruk som regleras av djurtäthetsregler. Hästhagarna används som daglig födoplats och för motion även under vintern. Födorester och träck från hästarnas spillning tas inte alltid bort vilket kan resultera i en betydande ansamling i rasthagarnas mark. Hästgårdarna är ofta etablerade nära städer där vatten som används som dricksvatten och för rekreation kan påverkas negativt. I vilken graden hästhagar bidrar till fosforförluster till vatten i relation till andra källor har hittills varit väldigt lite känt. En fallstudie visade på höga halter löst reaktiv fosfor i dräneringsvattnet från rasthagar för hästar (Parvage m.fl. 2011) och hästar bedömdes också bidra signifikant till fosfor-transporten i ett avrinningsområde där beteshagar med synlig ytavrinning var belägna nära utloppsbäcken (Ulén m fl. 2011; 2013)
En fallstudie visade på förhöjd halter löst reaktiv fosfor i dräneringsvattnet från rasthagar för hästar i jämförelse med en närliggande åker. Sju andra hästhagar på olika gårdar inventerades för risken att läcka mycket fosfor. Till hagarna fördes 60 kg fosfor per hektar i form av hästspillning jämfört med de 22 kg per hektar som är tillåtet att applicera i form av stallgödsel på vanlig åkermark. Riskbedömningar baserat på markkemi i jorden (fosformättnadsgrad, fosfor i vattenlöslig form) visade på tydliga samband med hästtäthet och med åldern på rasthagen. Markanalyser visade på en fosforanrikning i jorden som beror på många års tillförsel av spillning i form av träck och foder utan att motsvarande mängder förts bort med någon skörd. Av de cirka 300 000 hektaren mark som används för hästar i Sverige är cirka 34 000 hektar rasthagar och där är i sin tur cirka 2 700 hektar utfodrings- och gödselytor (spillning) som utgör högriskområden för stora läckage. Stor tillförsel av fosfor måste inte alltid innebära stort läckage men i detta fall bekräftade experiment med regnsimulering av jordkolonner i laboratoriet också högre läckage från de ytor i hagarna där hästarna lämnar sin träck än från andra ytor. Fosforläckaget uppgick till i medeltal 1,1 kg per hektar jämfört med ett typiskt läckage av fosfor från åkermark i intervallet 0,2 till 0,9 kg fosfor per hektar.