I det här projektet ville vi förbättra både visuell bedömning och objektiv mätning av bakbenshälta. Genom att i detalj studera hästens rörelsemönster, med fokus på bäckenets rotation, kunde vi konstatera att det fanns en stor variation mellan olika individer (också inom samma ras) men att rörelsen var som ett fingeravtryck för varje häst. Vid hälta såg vi att bäckenets rotation förändras, även på gruppnivå. Det betyder att vi har funnit nya rörelser som är intressanta för att bedöma hälta. Flera existerande mätverktyg har redan inkluderat dessa rörelser i sina produkter, för att ge förfinad analys.
Men för att en häst ens ska komma till veterinären krävs att hältan upptäcks i träning. Därför har vi tagit fram ett pedagogiskt material för att ge hästsporternas aktiva chans att bli bättre på att upptäcka bakbenshälta. För att ge effektiv inlärning studerade vi vilken typ av feedback som ger bäst resultat och vi gör nu träningen tillgänglig digitalt.

Att korrekt bedöma bakbenshältor på hästar är svårt, även för de flesta erfarna veterinärer. Det leder till utbredda problem med felaktiga diagnoser och misslyckade behandlingsinsatser. Detta i sin tur skapar onödigt lidande för hästarna och dyra utredningskostnader för djurägare och försäkringsbolag. Projektets syfte är att förbättra både den subjektiva visuella bedömningen och objektiva mätmetoder för att detektera bakbenshältor och förfina diagnostiken genom att t.e.x. detektera specifika rörelsemönster kopplade till vissa skadetyper. Projektet är ett samverkansprojekt mellan universitet och kliniker på SLU i Uppsala och NMBU i Oslo som utförs i samarbete med the Royal Veterinary College i London och Utrech Universitet, där kompetens inom klinisk kirurgi, biomekanik, ortopedi och pedagogik samlas för att ta fram kliniska verktyg för subjektiv och objektiv hältanalys och utbildningsmaterial som ska leda till en nödvändig förbättring av diagnostiken.

Att korrekt bedöma bakbenshältor på hästar är svårt, även för erfarna veterinärer. Det leder till utbredda problem med felaktiga diagnoser och misslyckade behandlingar. Detta i sin tur skapar onödigt lidande för hästarna och dyra utredningskostnader för djurägare och försäkringsbolag. I det här projektet ville vi undersöka hästens rörelsemönster i detalj för att kunna öka kunskapen subjektiva visuella bedömningen och objektiva mätmetoder för att detektera bakbenshältor och förfina diagnostiken. Projektet är utfört i samverkan mellan SLU och Universitetsdjursjukhuset i Uppsala och NMBU i Oslo, Royal Veterinary College i London och Utrech Universitet. Vårt mål har varit att ta fram information som kan ge klinisk hjälp för subjektiv och objektiv hältanalys och utbildningsmaterial som ska leda till en nödvändig förbättring av diagnostiken och hjälpa hästsektorns aktiva att upptäcka hälta i ett tidigt stadium.

Projektet har fokuserat på det kroppssegment som är viktigast för att bedöma hälta, nämligen hästens bäcken.

Vi har gjort studier inom tre övergripande teman
1. Normalvariationen i bäckenets rörelse hos olika hästar mellan och inom raser och hastigheter.
2. Hur bäckenets rörelse förändras vid hälta.
3. Visuell inlärning av hältdetektion.

Vi har registrerat bäckenets rotationsrörelser hos 100 varmblodsridhästar, 30 shetlandsponnyer, 28 varmblodstravare och 24 kallblodstravare i trav på rakt spår. Vi kunde se att det fanns vissa grundläggande likheter men stora individskillnader i bäckenrörelserna. Individskillnaderna var tydliga även inom olika raser. För varmblodsridhästarna och shetlandsponnyerna hittade vi tre tydliga ”mönstertyper”. Travhästarnas rörelser är fortsatt under analys.

För att studera hur bäckenrotationerna förändras när hästen blir halt utförde vi en studie på kliniskt halta hästar. Från 350 fall av kliniskt halta hästar valde vi ut 20 hästar men en lindrig till måttlig bakbenshälta som kom från smärta i ett bakben enligt förutbestämda kriterier. Genom att jämföra detaljerade mätningar av bäckenets rörelse före och efter en bedövning som bort smärtan vilken skapade hältan kunde vi se att bäckenrotationen påverkades på ett systematiskt sätt av hälta. Efter bedövningen var bäckenet mer symmetriskt i sin rotationsrörelse. Vi försökte också att undersöka bäckenrörelse från hästar med smärta från två olika anatomiska platser i benet; hov jämfört med den stora hasleden, men hältorna var för varierande i grad för att jämförelsen skulle vara värdefull för vidare analys.

Att veterinären blir bättre på att mäta och detektera bakbenshälta hos hästar är förstås av största vikt. Men studier visar att många hästar som tränas faktiskt kan ha oupptäckt hälta (Rhodin et al. 2017, Greve & Dyson 2014). För att dessa hästar ens ska komma till veterinären för en undersökning måste tränaren /ryttaren/ kusken upptäcka tecken på hälta. Därför skapade vi ett digitalt utbildningsmaterial för att ge tränare chansen att förbättra sin förmåga att upptäcka bakbenshälta. Vi utvärderade också vilken metod för feedback som gav bäst inlärningsresultat. I en studie av 87 ridlärare / tränare kunde vi se att förbättring av hältbedömning var störst om man fick se videor med rörelsen i slowmotion som feedback. Studien pågick i 14 dagar. Vidare forskning bör göras för att utvärdera den mer långsiktiga effekten av inlärningen.

Projektet har resulterat i en ökad förståelse för det grundläggande rörelsemönstret med en kartläggning av variation och individmönster. Vi ser att bäckenets rotation har ett individuellt ”fingeravtryck”. Det ger indikationer om att det finns mycket att vinna på att följa samma individs rörelsemönster över tid.

Våra resultat visar att rotationen av bäckenet ändras hos hästar med hälta. Det fyndet är viktigt att föra ut till veterinärer via utbildning och integreras delvis redan idag flera i existerande mätverktyg för hältaanalys. Vi ser förhoppningsvis förbättrad hältdiagnostik för hästar framöver.