Stor variation har setts mellan veterinärer som bedömer hältor hos hästar och ny teknik med små sensorer har utvecklats för objektiv hältbedömning. Dessa system blir mer och mer vanliga i klinisk verksamhet samt i forskning. Systemen kan upptäcka en hälta, beräkna graden av asymmetri och ange vilket ben den kommer ifrån. I studien har tio hästar med inducerad hälta utrustade med sensorer och hudmarkörer studerats i trav på rakt spår på marken samt på en rullmatta med inbyggd kraftmätning. Specifika symmetrimönster för manken har upptäckts som kan skilja en primär frambenshälta från en ”falsk” frambenshälta orsakad av en primär bakbenshälta. Ytterligare studier på kliniska fall krävs för att bekräfta detta resultat. I en annan studie av 12 halta och ohalta hästar som longerades, utrustade med de två vanligaste sensor-baserade systemen, visades en systematisk skillnad mellan systemen som man kan korrigera för om man i multicentriska studier använder data insamlade med de olika systemen.

Objektiva rörelsesystem har blivit vanliga hjälpmedel i klinisk verksamhet och forskning. Systemen kan upptäcka en hälta, kvantifiera graden av asymmetri och ange vilket ben den kommer ifrån. Systemen är mer konsekventa och har större noggrannhet än subjektiv bedömning. Syftet är att jämföra fyra system, avseende sensortyp och placering, algoritmer samt symmetriindexberäkningar, mot höghastighetsfilm och kraftmätning. Tio hästar med olika typ av inducerad hälta kommer att utrustas med sensorer, hudmarkörer och studeras på en rullmatta (inbyggd kraftmätning) och på rakt spår samt vid longering. Genom att identifiera styrkorna i varje system kan man kombinera dessa och få ett mer optimerat system. Studien kan även bidra till ökad kunskap om hur hästen kompenserar sitt rörelsemönster för att undvika en smärtsam belastning eller rörelse. Förstår man dessa kompensatoriska mekanismer finns mycket mer information att få ut av en rörelsemätning som kan hjälpa klinikern att lokalisera hälta.

Vid en hältutredning bedöms symmetrin i hästens rörelser och veterinären avgör när en asymmetri är tillräckligt stor för att anses kliniskt signifikant (hälta). Denna bedömning är helt avgörande för en korrekt diagnos och behandling av den halta hästen. Flertalet studier visar dock att variationen mellan veterinärers bedömningar är stor. Keegan mfl. (2010) visade att vid lindriga frambenshältor på rakt spår var överensstämmelsen mellan erfarna veterinärers bedömningar ca 66% om hästen var halt eller ej och för bakbenshältor var resultatet ca 58%. I en studie sågs att när hästarna sprang lite fortare bedömde veterinärerna hästen som mindre halt trots att den visade samma grad av asymmetri i sitt rörelsemönster. Även vetskapen om att hästen har bedövats påverkar den subjektiva bedömningen av hur halt hästen är vilket visats i en studie av Arkell 2006. I den verkliga hältutredningssituationen borde denna felkälla kunna vara ännu större när både djurägare och veterinären kan ha en önskan att hästen ska påverkas i en viss riktning efter en bedövning eller behandling vilket påverkar kvalitén i diagnostiken.

Vid hältutredningar är longering ett viktigt inslag och många hästar kan vara ohalta på rakt spår men visa en hälta på böjt spår. Vid bedömning av hältor hos hästar som longeras är överensstämmelsen mellan veterinärer ännu sämre än för bedömningar på rakt spår som visats i en studie av Hammarberg mfl. 2014. En förklaring kan vara att vid longering blir även friska hästars huvud- och bäckenrörelser asymmetriska, en. s.k. voltorsakad asymmetri.
Med ny teknik för objektiv hältbedömning möjliggörs mätningar av hästars rörelsemönster i fält och i den kliniska situationen då systemen är lätta att använda och man inte längre behöver vara i ett laboratorium. Små sensorer (accelerometrar och mikrogyros) fästs till hästens huvud och kors och eventuellt ett framben och registrerar hästens rörelsemönster. Asymmetri i huvudet och korsets rörelse har visat sig vara de bästa markörerna för att upptäcka en hälta. Data överförs sedan trådlöst till en dator där man beräknar symmetrin i hästens rörelser. Dessa system blir mer och mer vanliga i klinisk verksamhet samt i forskning. Systemen kan upptäcka en hälta, beräkna graden av asymmetri och ange vilket ben den kommer ifrån.
När en häst avlastar ett ben pga. smärta kan den få en kompensatorisk hälta på ett annat ben. Den kompensatoriska hältan är ej smärtutlöst och försvinner när den ursprungliga hältan till exempel bedövas bort vid en hältutredning. Detta är framförallt ett problem vid en primär bakbenshälta då en nickrörelse med huvudet kan ses, en ”falsk” kompensatorisk hälta på samma sidas framben (ex vänster bak och vänster fram). Vid utredningen ses två hältor och ibland misstas den kompensatoriska ”falska” hältan som en riktig hälta och veterinären kan börja utreda frambenet som inte har någon skada.
I studien har en hälta inducerats på ett ben i taget på tio hästar utrustade med sensorer och hudmarkörer. Hästarna har studerats i trav på rakt spår på marken samt på en rullmatta med inbyggd kraftmätning. Försöket har genererat enorma mängder data som håller på att sammanställas. Specifika symmetrimönster för manken har upptäckts som eventuellt kan skilja en primär frambenshälta från en ”falsk” kompensatorisk frambenshälta orsakad av en primär bakbenshälta. Ytterligare studier på kliniska fall krävs för att bekräfta detta resultat. I ett annan försök har 12 halta och ohalta hästar som longerades och travade på rakt spår studerats. Hästarna utrustades med de två vanligaste sensor-baserade systemen och systemen detekterade asymmetrierna men det fanns en systematisk skillnad mellan systemen. Denna skillnad kan man korrigera för om man i multicentriska studier till exempel samlar in kliniska data från olika kliniker och använder olika objektiva rörelsesystem.