Syftet med projektet var att systematiskt kartlägga vetenskaplig information inom ämnesområdet vallfoder till hästar ur ett utfodringsperspektiv. En granskning och sammanställning av den litteratur som kan ha relevans för de nordiska länderna har gjorts och presenterats i en rapport. Rapporten omfattar publikationer inom foderintag, energi- och näringsvärde i vallfoder för olika hästkategorier, konserveringsmetoder samt foderhygieniska perspektiv på vallfoder för hästar. Vidare var syftet att identifiera kunskapsluckor där mer forskning behövs. Dessa inkluderar bland annat att ökad kunskap behövs om hur olika vallarter kan användas för att kunna energi- och näringsförsörja olika hästkategorier med fokus på hälsa, välfärd och prestation. Hur detta påverkar vilka konserveringsmetoder som kan användas och vallfodrets hygieniska kvalitet eller innehåll av antinutritionella substanser är också information som behövs för en hållbar vallfoderförsörjning av hästpopulationen.

Projektet går ut på att producera en populärvetenskaplig kunskapssammanställning om vall som fodermedel till hästar med fokus på utfodring baserad på de forskningsresultat som finns på området. Målgruppen är hästnäringen i Sverige och projektet omfattar nordiska förhållanden. Projektet har tre delar; näringsvärde i vallfoder till hästar; skörd, konservering och lagring av vallfoder till hästar; samt hygienisk kvalitet och fodersäkerhet i vallfoder för hästar, vilka alla är viktiga områden för såväl hästhållare som foderproducenter. Projektgruppen som består av forskare från SLU har en referensgrupp med företrädare för hästnäringen till sin hjälp. Internationella experter är också anknutna till projektet. Sammanställningen skrivs som en rapport på svenska riktad till hästhållare och vallfoderproducenter. Till rapporten fogas också en populärvetenskaplig sammanfattning på svenska samt vetenskaplig publicering på engelska. Projektet samordnas med motsvarande projekt hos Stiftelsen Lantbruksforskning.

Foderstater med liten andel vallfoder och större andel spannmålsbaserat foder har i flera studier påvisats vara förknippat med ökad risk för kolik, magsår, fång, korsförlamning, krubbitning och luftsnappning hos hästar. Det är tungt vägande argument för att hästars foderstater bör bestå till största delen av vallfoder. Dessutom har vallodling flera miljöfördelar.
Hur mycket vallfoder en häst kan konsumera avgörs av flera faktorer men en av de viktigaste är vallfodrets innehåll av fiber. För vallfoder bestående av olika gräsarter är den genomsnittliga frivilliga konsumtionen 2,1 kg torrsubstans (ts) per 100 kg kroppsvikt, och för lusern något högre, 2,6 kg ts per 100 kg kroppsvikt. Eftersom hästar som används för olika ändamål har olika stora behov av energi och näringsämnen behöver olika krav ställas på vallfodret till dem. Vilket energivärde ett vallfoder får avgörs av dess smältbarhet, som i sin tur i huvudsak bestäms av plantmognaden vid skörd. För vuxna hästar i vila eller lätt träning kan det vara svårt att uppnå tillräckligt lång ättid via vallfodret utan att samtidigt överutfodra med ffa energi. Därför kan skörd i en förhållandevis sen plantmognad (under 8 megajoule (MJ) omsättbar energi (OE) per kg ts) vara lämpligt för denna hästkategori. För växande unghästar, föl och avelsston behöver vallfodret innehålla mer protein (helst över 8 g smältbart råprotein per MJ OE) och ha ett energivärde över 9 MJ OE per kg ts, men antalet studier på hur väl vallfoder kan täcka behoven hos denna hästkategori är litet. För hästar i hård träning bör vallfodret innehålla minst 10,5 MJ OE per kg ts vilket innebär skörd i tidig plantmognad. Hästarnas mineralämnesbehov kan täckas av vallfodret med undantag av natrium och selen, men mineralämnesinnehållet i vallfoder varierar mycket och det bör därför analyseras. För vissa hästar med specifika omsättningsrubbningar kan vallfodrets innehåll av socker vara av betydelse. För sådana hästar bör sockerinnehållet analyseras, eftersom det kan variera stort och är svårt att förutspå. Hur vallfodret skördas och/eller konserveras kan påverka dess sammansättning. Hästar som utfodrats med jämförbara ensilage, hösilage och hö, dvs som producerats från samma gröda, har uppvisat liknande fodernedbrytning och likadana prestationer vid arbetstest oberoende av vilken vallfodertyp de utfodrats med.
Vallfodrets hygieniska kvalitet påverkas av både skörde- och lagringsförhållanden. Hö behöver torkas till minst 84 % ts-halt och ha en vattenaktivitet på max 0,70 för att vara lagringsstabilt samt skyddas mot fuktig luft under lagring för att förhindra mögeltillväxt. Inplastat vallfoder behöver istället skyddas mot syreinträde i balarna eftersom det leder till mögeltillväxt i fodret. Jämförelser av hö och inplastat vallfoder (hösilage) har visat att hö generellt innehåller högre koncentration av inandningsbara partiklar (mögelsporer) vilka kan medverka till att hästens utvecklar kroniska luftvägssjukdomar. Mögelgifter kan förekomma i vallfoder men antalet studier på detta område är begränsat, liksom hur sådana mögelgifter påverkar hästar. Tillväxt av oönskade bakterier kan ske i vallfoder och framför allt då fodret kontaminerats av kadaver. Utfodring av vallfoder med nedsatt hygienisk kvalitet till hästar kan medföra allvarliga hälsoproblem vilka inte sällan har dödlig utgång. Engelskt rajgräs och rörsvingel kan vara infekterade av så kallade endofytsvampar vilka framför allt påvisats kunna påverka dräktiga ston. Vallbaljväxter kan innehålla antinutritionella substanser som till exempel växtöstrogener, oxalat eller fotosensitiviserande ämnen (orsakar skador i hud och lever), men antalet studier på deras betydelse för hästhälsan är begränsat.
Bland de kunskapsluckor som påvisats är behovet av ökad kunskap om hur vallfoders innehåll kan anpassas för att passa till olika hästar med olika behov en av de mest framträdande, men även hur säkert vallfoder skall kunna framställas i olika situationer.