Är de för små för att rida? En studie av ridskolornas aktiviteter för förskolebarn från säkerhets- och hästvälfärdsperspektiv

Summering av slutrapport

Idag erbjuder många ridskolor i Sverige och Norge ridning för förskolebarn, trots att ridlärare upplever att barnen är för små för att rida. Aktiviteterna innehåller ridning men även lektioner i stallet kring omhändertagande av hästar. Aktiviteterna bygger på att föräldrarna kan hjälpa till och att ridläraren är kreativ och flexibel, vilket innebär säkerhetsproblem som är relaterade till föräldrarnas okunskap samt att den säkerhetsutrustning som finns inte alltid är avpassad till de yngsta barnen. Vidare saknar många ridlärare en förberedande utbildning som utgår från ett för åldersgruppen pedagogiskt anpassat sätt kunna undervisa de yngsta barnen. Vidare saknas kunskap om hästunderstödda aktiviteter för yngre barn. För dessa barn utgår aktiviteterna från kroppslig funktion snarare än ålder. Dessa aktiviteter ramas in av en medicinsk diskurs, vilket skiljer dem från andra aktiviteter för yngre barn som ramas in av diskursen ’idrott-för alla’.

Sammanfattning av ansökan

För några år sedan rapporterade media om en sjuårig flicka som förolyckats vid en ridlektion. Olyckan ställer frågor om barn, hästar och säkerhet på sin spets. Barn är små och hästar stora, och hästen är ett flock- och flyktdjur vars beteende delvis styrs av instinkter. Idag erbjuder många ridskolor i Sverige och Norge ridning för förskolebarn, trots att ridlärare upplever att de är \'för små för att rida\'. Överlag saknas forskning om yngre barns idrottsutövning och det finns ingen forskning som fokuserar ridsporten. Syftet med projektet Är de för små för att rida? är därför att öka kunskapen om häst- och ridundervisning av yngre barn med avsikt att utveckla säkrare hästmiljöer som tar hänsyn till hästars välfärd. Barndomssociologi och hum-/samforskning om relationen mellan människa och djur används i analysen. Projektets resultat är relevanta för ridskolor, ridlärare och hästnäringen generellt i både Sverige och Norge.

Populärvetenskaplig redovisning

Idag erbjuder många ridskolor i Sverige och Norge ridning för förskolebarn, trots att ridlärare upplever att barnen är ”för små för att rida”. Syftet med projektet Är de för små för att rida? är därför att öka kunskapen om häst- och ridundervisning av yngre barn med avsikt att utveckla säkrare hästmiljöer som tar hänsyn till hästars välfärd. Genom webbsidor, enkät, intervjuer och deltagande observation visar vi att aktiviteterna för de yngre barnen kan innebära ridning men även olika typer av lektioner i stallet kring hur man tar hand om hästar. Vidare är det tydligt att aktiviteterna är utmanande – inte minst eftersom de bygger på att föräldrarna kan hjälpa till och att ridläraren är kreativ och flexibel när det gäller att undervisa denna åldersgrupp. Aktiviteterna innebär säkerhetsproblem som är relaterade till föräldrarnas okunskap samt att den säkerhetsutrustning som finns inte alltid är korrekt avpassad till de yngsta barnen. Det är även tydligt att många ridlärare saknar en förberedande utbildning för att på ett pedagogiskt anpassat sätt kunna undervisa de yngsta barnen och att föräldrar skulle behöva utbildas i hästkunskap. Till aktiviteterna behövs hästar med särskilda kompetenser och erfarenhet, och hästarnas roll och välfärd behöver problematiseras ytterligare. Slutligen behövs mer forskning om barnens upplevelser av aktiviteterna.

Projektet har inkluderat ett doktorandprojekt som fokuserat hästunderstödda aktiviteter för yngre barn med olika typer av funktionsnedsättningar. Kunskap om de hästunderstödda aktiviteterna för de yngre barnen saknas och här fattas även jämförbara studier eftersom olika begrepp och aktiviteter används. En intressant slutsats är att aktiviteterna utgår från kroppslig funktion snarare än ålder, vilket troligtvis kan förklaras av att aktiviteterna ramas in av en medicinsk diskurs. Detta skiljer dem från andra aktiviteter för de yngre barnen – dessa ramas in av en diskurs som handlar om ’idrott-för alla’. Vidare framgår att studier som fokuserat på den sociala kontexten av de hästunderstödda aktiviteterna saknas – trots att den sociala kontexten är avgörande för huruvida aktiviteterna kan bedrivas.

Projektets resultat skapar grund för rekommendationer till sektorn:

1) Ridlärarnas utbildning behöver byggas på med specialistkunskap när det gäller de yngsta barnens motoriska, psykologiska och fysiologiska utveckling. Denna rekommendation gäller inte bara de yngre barnen. Ridning har i allt högre grad blivit en aktivitet för olika åldersgrupper och olika kroppsliga förmågor, med olika förkunskaper. För att kunna möta ‘alla hela livet’, menar vi att ridlärare behöver erbjudas specialistkunskap för olika åldrar och kroppsliga förmågor.

2) Ridskolorna behöver arbeta systematiskt med utbildning av föräldrar; föräldrautbildningar som hjälper föräldrarna att bli den tillgång de skulle kunna vara i aktiviteterna med de yngre barnen och i de hästunderstödda insatserna. Några ridskolor erbjuder redan föräldrautbildningar. Dessa skulle behöva undersökas och goda exempel skulle kunna skalas upp.

3) Ridsportförbundet skulle kunna erbjuda checklistor och vägledning i första hand till föräldrar men även i viss mån till ridlärare om vilken säkerhetsutrustning som krävs samt hur föräldrar och barn ska använda och anpassa säkerhetsutrustning.

4) Systematiserad vägledning för hästunderstödda insatser riktade till barn med funktionsnedsättningar för att dessa ska bli tillgängliga men även bli lustfyllda upplevelser för föräldrar och barn behövs.

5) Ersättningssystemet för de hästunderstödda aktiviteterna bör förändras för att skapa möjligheter för fler att delta i aktiviteterna genom att utöka ersättning till personer som behövs för att stötta barnet (förutom ridfysioterapeuten).