Ingen hov ingen häst? – En studie om hovkvalité, prestation och hälsa hos travhästar.

Summering av slutrapport

Syftet med projektet var att: 1) klargöra hur prestationen påverkas av att tävla utan skor, 2) studera egenskaper som kännetecknar hovar som kan (RB) och inte kan (RS) tävla barfota och 3) utveckla metoder för att förutsäga hovars förutsättningar för barfotatävling. Projektet visar att tävling utan skor förbättrar prestationen markant men det är förknippat med ökad risk för galopp och diskvalificering. Skoning av bakhovarna förbättrar prestationen utan att det medför risker. Immunsystemet och keratiniseringen i kronranden skiljer sig mellan RS och RB och dessa observationer stöds av skillnader i arginininnehållet, en potentiell markör för keratinets egenskaper. Hovväggarna var brantare hos RB än RS, och RS tenderade att ha mer vågiga keratiniserade primära lameller. En kopparanalys och en IR-kamera visade potential att kunna upptäcka skillnader mellan RB och RS. Sammantaget tror vi att det är möjligt att utveckla en verktygslåda som kan identifiera RS och RB på individnivå.

Sammanfattning av ansökan

Att tävla utan skor (barfota) är en viktig fråga för travet. Det finns en uppfattning bland utövare att prestationen kan öka markant men barfotakörning går inte alltid så bra. Orsaker till att det misslyckas kan vara att hästens ”balans” inte fungerar eller att hästen faktisk känner smärta från hoven. Det är förstås oacceptabelt. Vi vill utveckla enkla metoder för att avgöra om en hästs hovar klarar barfotatävling utan risk för ömhet. Vi vill också undersöka: hur prestationen påverkas, om det finns årstider och banor som är olämpliga, vilka egenskaper hovar har som tål barfotakörning, om det finns gener som kan förklara skillnaden mellan ”bra” och ”dåliga” hovar samt om hästar som tävlar barfota ”slår sig” mer eller mindre än de med skor. Det här projektet är viktigt inte bara ur ett kortsiktigt djurskyddsperspektiv. Kan vi låta hästar tävla barfota kan det ge svenskt travhästavel fördel. Om prestationen förbättras kan avelsarbetet indirekt leda till hästar med robusta hovar.

Populärvetenskaplig redovisning

Det övergripande syftet med denna studie var att: 1) klargöra hur prestationsförmågan hos travhästar påverkas av att tävla oskodda, 2) studera egenskaper som kännetecknar hovar som tål (RB) och inte tål (RS) att gå barfota ofta i lopp och 3) utveckla enkla metoder, baserade på hovegenskaper för att förutsäga en hästs förmåga att tävla oskodd.

De hästar som ingick i grupp RB och RS valdes noga ut. Kravet för att få ingå i gruppen RB var att hästen skulle ha gjort minst 8 starter i sitt liv och att den någon gång under sin karriär skulle ha tävlat barfota bak tre gånger inom 30 dagar och inte ha galopperat eller blivit diskad i den sista av dessa tre starter. För att ingå i gruppen RS gällde också att hästen skulle ha minst 8 starter och den kunde ha tävlat barfota bak vid enstaka tillfällen men det måste ha varit minst 45 dagar mellan. Bara hästar som tränaren eller ägaren kunde bekräfta att det berodde på att hovarna inte tålde barfotakörning användes i studien.

Projektet har visat att prestationen förbättras markant när hästarna tävlar barfota men också att det är förknippat med en ökad risk för galopp och diskvalificering. Att sko bakhovarna (men inte fram) förbättrar prestationen (jämfört med skodd på alla fyra hovarna) utan att det medför några risker. Studien bekräftar därmed det som många tränare upplever, att det är bakhovarna som är den svaga länken. När projektet gick vidare till att identifiera biologiska markörer hos RB och RS fokuserades därför mätningarna på bakhovarna.

Studien visade att genuttrycket i prov från kronranden (där hovväggen börjar bildas) skiljer sig mellan RB och RS och att immunsystemet och keratiniseringsprocessen (att väggen blir hård) skiljer mellan dessa hästar. Att det finns skillnader i keratiniseringsprocessen stöddes också av skillnader i innehållet av aminosyran arginin i verkbitar. Arginin är en viktig aminosyra i keratinet och påverkar keratinets egenskaper. Våra analyser visar att också att en hög Cu-halt i verkbitar kan vara en indikator på hovar som inte är lämpliga för barfotakörning.

Resultaten indikerar också att hovens anatomi skiljer sig åt, både på makro- och mikroskopisk nivå. Hovväggarna var brantare hos RB än hos RS. Mikroskopiska studier visade också att RS tenderade att ha mer vågiga primära lameller än RB-hästar. Vi bedömer också att det kan finnas skillnader i termiska egenskaper mellan RS och RB och en metod där man använder en handhållen IR-kamera visade en viss potential att kunna skilja RS från RB-hästar. Vi kunde också dra slutsatsen att varken kompression av hoven, hovväggens hårdhet mätt med en Durometer eller ett konstgjort mekaniskt slitagetest var effektiva verktyg att skilja RS från RB-hovar. Det verkade dock finnas en liten skillnad i strålens hårdhet mellan RB och RS men detta behöver undersökas vidare. Sammantaget tror vi att det är möjligt att utveckla en verktygslåda för att kunna identifiera bra och dålig barfotahovar på individnivå.