Ridlärare behöver mer pedagogisk utbildning

Den svenska ridskolan står inför en stor utmaning i att utveckla pedagogiken inom ridundervisningen. Traditioner och vanor från det militäriska ursprunget lever i mångt och mycket fortfarande kvar. Man ser det militära systemet som en garanti för elevens fysiska säkerhet och för att ridläraren ska kunna leva upp till den säkerhet man eftersträvar under ridlektioner.

Susanne Lundesjö Kvart är filosofie licentiat i pedagogik och lärare i samma ämne vid Hippologenheten på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Susanne anser att det behövs en förändring. Genom att belysa ridlärare och deras pedagogiska praktik, det vill säga undervisningssituationen vid ridlektioner på ridskolor samt förhållanden runt denna komplexa verksamhet hoppas hon kunna synliggöra problematiken.

– Jag har hört allt för många säga att de slutat att rida för att de blev rädda, till och med för ridläraren. Det är ridlärarens ansvar att se till att ingen ska behöva vara rädd inför en ridlektion. De pedagogiska arbetssätten måste utvecklas om ridskolorna ska kunna behålla sina elever, säger Susanne Lundesjö Kvart.

KOMPLEX VERKSAMHETSMODELL

I all undervisning finns minst en lärare och minst en elev. Men vid ridundervisning finns ytterligare en levande varelse, hästen. För att förstå denna komplexa och dynamiska situation har Susanne använt en analysmodell som ofta har använts för att beskriva och söka förstå verksamheter inom till exempel vård och omsorg.

– Tio ridlärare har intervjuats och observerats. Det jag tittade på var kommunikation, känsla och kommunikation om känsla samt ridlärarnas, elevernas och hästarnas roller. Först fick ridläraren berätta om sina intentioner, hur hen ville kommunicera med eleverna. Därefter observerades en lektion för att se processen. I en uppföljande intervju reflekterade ridläraren över lektionen, säger Susanne Lundesjö Kvart.

Susanne kan med hjälp av analysmodellen tydligt se samspelet mellan de olika parterna. Ridlektionernas fokus skiftade mellan det Susanne kallar hästfokus, elevfokus och o-fokus. När verksamhetssystemet har hästfokus står hästens välbefinnande i centrum. Vid elevfokus är läraren främst inriktad på att stödja elevernas lärande. När ridläraren har ”en dålig dag” eller har bristande kunskaper kan det leda till o-fokus. Under en och samma ridlektion kan fler verksamhetsfokus förekomma. När exempelvis en häst trilskas måste ridläraren växla från elevfokus till hästfokus en stund för att lektionen ska fortsätta.

MOTSÄTTNINGAR

Flera så kallade motsättningar har synliggjorts i studien som finansierades av Stiftelsen Hästforskning, exempelvis ridlärare som vill kommunicera känsla vid ridning, men saknar ord för det. Ridlärare med elevfokus känner sig hämmade av traditioner som att vara kortfattade, ge kommando till grupp och inte tala för mycket under lektionerna. De efterfrågar också mer pedagogisk utbildning men som inte finns att tillgå. Majoriteten känner av en stark press från barns föräldrar som vill ha valuta för pengarna. Dagens barn uppmanas i skolan ta ansvar och egna initiativ och detta kolliderar med ridundervisningen där det idag inte ges motsvarande utrymme för eget agerande.

Embryot till en pedagogisk utveckling av ridundervisningen är en hippologididaktisk utbildning, det vill säga en utbildningsform som bygger mer på vetenskapen om hur undervisningens form och innehåll kan anpassas till varandra, menar professor Ulla Riis som har handlett Susanne Lundesjö Kvart.

– Hippologerna är en kategori av ridlärare som skulle kunna driva en sådan utveckling, säger Susanne Lundesjö Kvart.

Projekt H1047039: ”Ridlärares tankar om och förutsättningar för kommunikation med sina elever”