Ridskolan som klimatpionjär? Ny forskning visar både vilja och vånda

När journalisten Arne Müller 2021 beskrev hästnäringen som en "klimatbov" som släpper ut mer koldioxid än inrikesflyget väckte det reaktioner inom branschen. Foder och transporter lyftes fram som de stora miljöhoten, tillsammans med näringsläckage från gödsel, hagar och beteshagar. Men hur ser det egentligen ut när miljöpolicyer ska omsättas i praktik och i det dagliga arbetet i stallet?

Det är frågan som forskningsprojektet Ridskolan som framtida lärandecenter för en miljömässigt hållbar hästsektor och för samhället i stort har försökt besvara. Projektet pågick mellan 2022 och 2025, finansierades av Stiftelsen Hästforskning och leddes av Susanna Hedenborg vid Malmö universitet, i samarbete med forskare vid Norges idrottshögskola, Göteborgs universitet och Ridskolan Strömsholm.

Bred kartläggning av en hel bransch

För att förstå hur människor i hästnäringen tänker och agerar har forskarna kombinerat flera källor, bland annat policydokument och kursplaner, en enkät med 697 svar, 36 djupintervjuer, deltagande observationer på ridskolor samt förändringsworkshops med representanter från hästnäringen i båda länderna.

Medvetenheten finns, men också en känsla av maktlöshet

En av de tydligaste slutsatserna är att branschen i hög grad är medveten om miljöutmaningarna och vill röra sig i en mer hållbar riktning, något mer i Sverige än i Norge. Samtidigt känner sig många rådlösa kring hur de faktiskt ska ta sig an utmaningarna.

Kunskap och kompetens finns ofta på plats. De största hindren handlar i stället om möjligheter så som fysiska begränsningar som läge, resurser och tid samt ekonomiska faktorer. Arbetet blir dessutom i många fall beroende av enskilda eldsjälar, engagerade styrelseledamöter eller ridskolechefer, snarare än att vara en självklar del av det dagliga arbetet.

Det sociala går före det ekologiska

Ett genomgående mönster är att den sociala dimensionen av hållbarhet står betydligt starkare än den ekologiska, på alla nivåer och tydligast i Norge. Ridskolan som en trygg och inkluderande mötesplats för människor i alla åldrar är djupt rotad, medan den ekologiska hållbarheten ofta hamnar längre ner på dagordningen. Samtidigt pekar forskarna på att starka stallkulturer kring ordning och reda kan fungera som en grund att bygga vidare på och där omsorg om miljön kopplas ihop med omsorg om hästens välfärd.

Transporten, den svåra knäckfrågan

Precis som i samhället i stort är transporter en av de största utmaningarna. Foder, strö och gödsel behöver flyttas och här finns ekonomiska incitament att hitta fler lokala lösningar. Svårare blir det med transporten av människor och hästar. Flera röster efterlyser en översyn av tävlingssystemet så att ryttare och hästar slipper resa långa sträckor gång på gång, exempelvis genom bättre samordning eller digitaliserade alternativ.

En annan central poäng handlar om hur barn och vuxna ska ta sig till ridskolan. Utan ett stärkt samarbete med kommuner blir kollektivtrafiken otillräcklig, och då blir ridning i praktiken något bara den med tillgång till bil kan ägna sig åt. Det är inte bara en miljöfråga utan också en fråga om social jämlikhet.

Konsumtion, energi och en gödselparadox

Projektet lyfter också konsumtion som ett område med stor potential. Andrahandsförsäljning, bytardagar och att laga och göra om äldre produkter som täcken är konkreta exempel som redan finns i branschen.

På energisidan arbetar många med olika lösningar men äldre anläggningar står inför särskilt dyra omställningar. Här finns en uttalad nyfikenhet på att utvinna energi ur gödsel. Sopsortering tycks de flesta redan ha infört, men plasthantering, inte minst balplast, återstår som en utmaning. De ridskolor som kommit längst har en sak gemensamt och det är att de samarbetar nära andra lokala aktörer, ofta kommunen.

Från policy till lärande

Här gör forskningsprojektet en av sina viktigaste observationer. De policydokument som finns kopplas ofta till de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030, men de saknar genomgående mål kopplade till lärande och utbildning. Och just lärande är något ridskolorna redan är experter på. Att väva in miljömässig hållbarhet i den dagliga undervisningen borde därför inte vara svårt och kan ses som en naturlig del av arbetet med hästvälfärd.

Konkreta verktyg och en lärobok på väg

Projektet stannar inte vid kartläggning. Forskarna har tagit fram kort med konkreta goda exempel (best practice) för olika grupper, från det enskilda stallet till kommunen, och arbetat med förändringsworkshops byggda kring etablerade modeller för beteendeförändring. Just nu skrivs dessutom en lärobok för hippologstudenter, blivande ridlärare och ridskolepersonal, framtagen tillsammans med illustratörer och författare. Boken beräknas vara klar i slutet av 2026 eller i början av 2027.

För att omställningen ska ta fart efterlyser forskarna stöd för erfarenhetsutbyte på lokal nivå gärna samordnat av övergripande organisationer som Hästnäringens Nationella Stiftelse och förbunden, samt utbildningar och policyer som faktiskt inkluderar pedagogiska mål.

Bortom de praktiska lösningarna pekar forskningsprojektet på något mer grundläggande: ett behov av att utmana det perspektiv där människan står i centrum, till förmån för en syn där människa, häst och miljö hänger tätt samman. Med rätt stöd, samverkan och en starkare koppling till lärande kan ridskolorna gå från att betraktas som ett miljöhot till att bli bärare av lösningar, för hästnäringen och för samhället i stort.

Fakta om projektet

Forskningsprojektet leddes av Susanna Hedenborg (Malmö Universitet) tillsammans med Aage Radmann och Simon Beames (Norges Idrottshögskola), Gabriella Torell Palmquist (Ridskolan Strömsholm) och Petra Andersson (Göteborgs Universitet). Projektet finansierades av Stiftelsen Hästforskning och pågick mellan 2022 och 2025.

Slutrapporten hittar du här!