Sju frågor om underlag

I våras försvarade veterinär Elin Hernlund sin avhandling om underlag för hopphästar, vid SLU:s promovering den 8 oktober fick hon ta på sig sin välförtjänta doktorshatt. Elin Hernlunds forskning visar att något så grundläggande som underlag kan vara väldigt komplicerat.

Vad är bakgrunden till din forskning?

Hästtävlingarna vid olympiska spelen i Aten var en ögonöppnare för många. Det som hände var att tre hopphästar drabbades av akuta senskador och tvingades avsluta sin karriär eller till och med avlivas. Olyckorna i Aten skapade ett stort politiskt tryck på Internationella ridsportförbundet, FEI, att kvalitetssäkra underlagen. Akuta senskador och frakturer förekommer eftersom belastningen på hästars rörelseapparat – skelett, ligament, muskler och senor – är väldigt stor och ofta som störst under tävling. Tävlingsunderlag är många gånger stumma för att ge bättre respons, vilket kan kopplas till skador. Men frågan är komplex. Hur hästen är tränad spelar också stor roll.

Kan en bana alltså vara bra för en häst och dålig för en annan?

Ja. En häst som inte är van vid ett specifikt underlag får enligt erfarenhet sämre balans och sannolikt större risk att skada sig. Träningsförhållanden och eventuella tidigare skador har stor betydelse. Min doktorandkollega Cecilia Lönnell studerade effekten av det dagliga underlaget och variationen i träning. Logik, erfarenhet och forskning säger att man bör variera träning och underlag för att undvika skador, gärna rida på till exempel skog, asfalt och hård grusväg.

Finns det ett korrekt sätt att konstruera ett underlag?

Det finns snarare många sätt att uppnå liknande funktionella egenskaper. Och så klart många sätt att göra fel trots ett bra ”recept”. I moderna underlag används syntetfiber blandat med sand och det spelar väldigt stor roll vilken sand och vilken fiber det är. Vatten påverkar också, hur fuktig banan är har stor inverkan på bland annat stötdämpning. Naturligtvis spelar ekonomin och platsen in. För banägaren är det en stor skillnad i pris på att anlita en kommersiell producent och att själv handla sand lokalt. Med god kunskap kan lokalt material ge en bra ridbana.

Nu pågår ett projekt med att skapa en oberoende testorganisation för ridbanor. Den ska kunna ge opartiska råd om material och åtgärder och vara en länk mellan industri och användare. Jag får själv många samtal och de kan jag nu skicka vidare till den nya organisationen.

Du och Cecilia Lönnell har tagit fram en guide om ridunderlag, tillsammans med Svenska ridsportförbundets underlagsgrupp, hur har den tagits emot?

Många läsare kan nog känna en viss förvirring över all information. Vi försöker ge en grundläggande förståelse för ridunderlag. Det innebär en insikt i hur komplext det faktiskt är. Det krävs hjälp från kunniga fackutövare för att uppnå ett riktigt bra resultat. Många faktorer spelar in, bland annat underhållet. Inget underlag underhållsfritt! När det gäller banans konstruktion ska man alltid sträva efter jämnhet. Men annars beror de önskade egenskaperna på banans syfte. Handlar det om de bästa prestationerna eller bästa hälsa för hästen? Det här är så komplext att det bästa svaret faktiskt är ”det beror på”.

Ditt doktorandarbete handlade om att mäta funktionella egenskaper.

Precis, vi ville få fram en objektiv metod för att mäta funktionen hos ett underlag. För att mäta sådant som ythårdhet, dämpning, elasticitet, grepp och enhetlighet använde jag ett mekaniskt hästben, som från början är utvecklat för att mäta egenskaper för galoppbanor. Tillsammans med konstruktören Michael Peterson, professor vid University of Maine, har vi utvecklat benet så att det blir mer relevant för hoppning. Maskinen har fungerat så bra att den har använts för att utvärdera hoppbanorna vid de två senaste olympiska spelen, i London och Rio de Janeiro.

Är det för stort fokus på tider?

Det är olika i olika grenar. Inom hoppningen finns nog utrymme för att göra banorna lite långsammare, det kan minska slitaget på hästarna. Travet har fått ett starkt fokus på sekunder. Det gör att man hamnar i en risk för att underlagen primärt görs snabba. Men med det sagt kan vi nog både minska skaderisken och förbättra prestationerna med ny kunskap och nya material. Jag tror att det finns en enorm utvecklingspotential både med befintliga material och förbättrat underhåll. Det behövs också registrering av skador kopplat till underlag. Med det kan vi bättre förstå vilka underlag som ger ökad skaderisk.

Vilken betydelse har Stiftelsen Hästforskning haft för din forskning?

Stiftelsen Hästforskning bidrog med finansiering till projektets uppstart. Det gav oss möjlighet att få ett stort forskningsbidrag från FEI, som vanligtvis inte finansierar forskning. Det var dessutom tack var Stiftelsen Hästforskning som jag fick möjlighet att avsluta mitt doktorandarbete. Jag tycker att stiftelsen ska vara superstolt som gett möjlighet till det här ovanliga projektet.

Foto: Peter Gustavsson